Ettåringar!

Vi har ettåringar i huset! Klara och Edvin, Hipp hipp hurra!
Och vilken fin dag vi har haft! Lugn, häng, vila, lek, favoriträtter, tårta och mys.

Fast det känns rätt galet, ett år. Ett år! Vart tog det vägen. Ett oerhört innehållrikt, extremt, fantastiskt, läskigt, berg-och-dalbane-aktigt, hisnande, storslaget år, fyllt av två nya liv. Föräldraskapet bjuder på den stora kärleken, och den stora rädslan.

Är oerhört obeskrivligt tacksam.

Och stolt.

Över barnen. Men, även över mig själv. Och över Henrik. Klapp klapp på axeln. Hurra för oss. Vi har fixat det första året. Utan instruktionsbok. Utan karta.

Ett år som familj. Fint.

Ofungerande mobil. Först panik, nu lättnad.

Igår kväll slutade min mobil plötsligt att fungera. Eller snarare displayen. Och en mobil utan display är mer eller mindre dödförklarad.

Det känns såklart inte lugnt.

Men den verkliga paniken har bestått i att jag inte backat upp alla foton och filmer, som jag borde ha packat upp för femtioelvamiljoner år sedan. Och då gäller det inte några random pictures. Nej, vi snackar de enda bilderna på Klara som nyfödd, på BB.

Var ju så att Henrik var med Edvin, och jag ensam med Klara. Så de där klassiska bilderna på de nyfödda små undren och deras slitna mödrar/fädrer blev liksom aldrig tagna för oss.

Förutom med min mobil.

Kris och panik.

Men det löste sig alldels nyss. Jag gjorde en desperat djupdykning i gömmorna, hittade en mojjäng för minneskort, och den stora lyckan infann sig när samtliga bilder uppenbarade sig på datorskärmen.

Phu!

Har fortfarande en ofungerande mongomobil. Men hey, det går ju att fixa ny. Until then så får jag kommunicera som man gjorde förr i tiden, och nuförtiden - utan mobil, men med facebook, mail, msn, skype och blogg...

Nu walk down the memory lane...

Det bara hände...

...helt plötsligt satte hon sig på den gröna mojjängen....



Av och på, om och om igen...

...under tiden befann sig Edvin i sin egen pilliga lilla värld...

Ur sirapsträsket

Åh, jag känner äntligen hur min hjärna börjar tagga upp, komma igång, fungera.

Det har varit rätt illa rätt länge. Den där trögheten som inföll i samband med amningen har liksom aldrig släppt. Det apatiska, bortkopplade läget har blivit vardag. Och en källa till depression light.

För det känns lite lätt hopplöst när man skriver 2Do - lists i ett desperat försök att åstadkomma något. Och sedan ständigt glömmer att kolla på listan.

För att inte tala om den helt obefintliga slutledningsförmågan. Som att jag helt plötsligt en dag saknade en liten glasskål, den stod ju inte på sin plats i skåpet. Tittade i disken, inte där heller. Och därefter i minst 2 månader faktiskt frågat mig om vi inte har spöken i huset ändå/okända kleptomaner.

Samtidigt har jag haft en liten glasskål stående i skafferiet, fylld av nötter. Som jag dessutom smaskat dagligen i jakt på energi.

Igår kopplade hjärnan. Aha - samma skål, det är här den är!

Och hela veckan har jag kommit ihåg att göra grejer, både med och utan 2Do-list.
Som att ringa viktiga samtal till diverse hantverkare.

Peppar peppar, men jag tror jag är på väg tillbaka.

Thank god för huset!

Kampen om en strumpbyxa

Tur för Klara att Edvin distraherades av teven...

Slit - Ett sätt att bygga muskler.

Har precis passerat 37 trappsteg, upp, in med ett barn i bärsele på ryggen, ett barn på höften, och tre matkassar i händerna. Allt pga griniga snoriga barn, som inte kan släppa sin mor ur sikte utan att få en grinattack av svårare art.

Thank god för huset.

Att få lämna, släppa, känna trygghet och längtan

Det är en fantastisk känsla att få lämna, släppa, känna trygghet och längtan.

Att veta att bästa pappan gör det bra, klarar det. Att uppleva sug efter de små kropparna, ljuden, lukten, leenden, uttrycken, utbytet.

Ett hej då, älskar er.

En kort resa, ett tillfälle att klä upp sig, en minglig afton, kära vänner, en tyst natt, en sovmorgon, en långfrukost, samtal, te och pannkakor.

Andrum. Tid att tänka klart tankar. Att inspireras. Hämta kraft. Perspektiv.

Och nu hemma igen. Hemma i Gävle.

Snart, hej! Jag älskar er.