torsdag 23 december 2010

God Jul!



Önskar Edvin & Klara.
Och deras sönderrenoverade föräldrar som nu ger sig några dagars välförtjänt julledighet innan flytthetsen tar vid i mellandagarna...

Varm kram från oss alla till er alla!

söndag 7 november 2010

Grattis morfar!

Önskar Edvin och Klara. Och deras mamma och pappa.
Vi tycker om dig. Du är fin!



tisdag 2 november 2010

Blir han sjuksköterska? Läkare?

Hela familjen har spenderat dagarna två på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Skönt nog fick vi spendera natten på "patienthotell" dvs vanligt hotell betalt av landstinget. Edvin skulle sövas och röntga öronen, samt göra hörselundersökningar i narkos.

Hu, gruvat mig för detta... Och jag har varit allt annat än balanserad under vistelsen. En del obearbetade känslor kring barn med slangar och rör och ynklighet och litenhet...

Men Edvin, han har stortrivts (Klara också) och varit på ett strålande humör hela tiden. Inte ens ett litet hungergnäll trots att han var tvungen att fasta från kl 04.00. fram till undersökningen 12.15.

Antar att miljöombyte med stort lekrum, massa spring i korridorerna och en vit rock gjorde sitt. Och kanske kände han att han hade en väldigt orolig mamma som han inte ville oroa i onödan. Eller så har han helt enkelt redan funnit sitt kall - ett yrke i en vit rock i sjukhusmiljö?

Tilläggas bör att vi ännu inte sett röntgenresultatet. Och att hörselundersökningen visade typ samma som tidigare, dvs. relativt bra hörsel i "basen" och ingen alls i "diskanten"(hör vokaler inte konsonanter, typ).





fredag 29 oktober 2010

Ettåringar!

Vi har ettåringar i huset! Klara och Edvin, Hipp hipp hurra!
Och vilken fin dag vi har haft! Lugn, häng, vila, lek, favoriträtter, tårta och mys.

Fast det känns rätt galet, ett år. Ett år! Vart tog det vägen. Ett oerhört innehållrikt, extremt, fantastiskt, läskigt, berg-och-dalbane-aktigt, hisnande, storslaget år, fyllt av två nya liv. Föräldraskapet bjuder på den stora kärleken, och den stora rädslan.

Är oerhört obeskrivligt tacksam.

Och stolt.

Över barnen. Men, även över mig själv. Och över Henrik. Klapp klapp på axeln. Hurra för oss. Vi har fixat det första året. Utan instruktionsbok. Utan karta.

Ett år som familj. Fint.

söndag 17 oktober 2010

Ofungerande mobil. Först panik, nu lättnad.

Igår kväll slutade min mobil plötsligt att fungera. Eller snarare displayen. Och en mobil utan display är mer eller mindre dödförklarad.

Det känns såklart inte lugnt.

Men den verkliga paniken har bestått i att jag inte backat upp alla foton och filmer, som jag borde ha packat upp för femtioelvamiljoner år sedan. Och då gäller det inte några random pictures. Nej, vi snackar de enda bilderna på Klara som nyfödd, på BB.

Var ju så att Henrik var med Edvin, och jag ensam med Klara. Så de där klassiska bilderna på de nyfödda små undren och deras slitna mödrar/fädrer blev liksom aldrig tagna för oss.

Förutom med min mobil.

Kris och panik.

Men det löste sig alldels nyss. Jag gjorde en desperat djupdykning i gömmorna, hittade en mojjäng för minneskort, och den stora lyckan infann sig när samtliga bilder uppenbarade sig på datorskärmen.

Phu!

Har fortfarande en ofungerande mongomobil. Men hey, det går ju att fixa ny. Until then så får jag kommunicera som man gjorde förr i tiden, och nuförtiden - utan mobil, men med facebook, mail, msn, skype och blogg...

Nu walk down the memory lane...



torsdag 14 oktober 2010

Det bara hände...

...helt plötsligt satte hon sig på den gröna mojjängen....



Av och på, om och om igen...

...under tiden befann sig Edvin i sin egen pilliga lilla värld...

Ur sirapsträsket

Åh, jag känner äntligen hur min hjärna börjar tagga upp, komma igång, fungera.

Det har varit rätt illa rätt länge. Den där trögheten som inföll i samband med amningen har liksom aldrig släppt. Det apatiska, bortkopplade läget har blivit vardag. Och en källa till depression light.

För det känns lite lätt hopplöst när man skriver 2Do - lists i ett desperat försök att åstadkomma något. Och sedan ständigt glömmer att kolla på listan.

För att inte tala om den helt obefintliga slutledningsförmågan. Som att jag helt plötsligt en dag saknade en liten glasskål, den stod ju inte på sin plats i skåpet. Tittade i disken, inte där heller. Och därefter i minst 2 månader faktiskt frågat mig om vi inte har spöken i huset ändå/okända kleptomaner.

Samtidigt har jag haft en liten glasskål stående i skafferiet, fylld av nötter. Som jag dessutom smaskat dagligen i jakt på energi.

Igår kopplade hjärnan. Aha - samma skål, det är här den är!

Och hela veckan har jag kommit ihåg att göra grejer, både med och utan 2Do-list.
Som att ringa viktiga samtal till diverse hantverkare.

Peppar peppar, men jag tror jag är på väg tillbaka.

Thank god för huset!