Celebration times

I torsdags fyllde jag 30.
I fredags firade Henrik och jag 2 år.
I lördags fyllde Edvin och Klara 7 månader.
I söndags var det mors dag.

3 av 4 "firanden" tillägnades mig, helt eller delvis. Gött. Således kammade jag också hem jackpott i presentligan. Fått så otroligt najsiga magpirrsframkallande presenter - en Mac Book Pro av Henrik och en finansierad utflippning på Växbo Lin av mor och far, för att nämna några.

Men de senaste dagarna har inte bara bjudit på firanden, de har också bjudit på roadtripp söderut och en hel del högkvalitativt häng. Har så fint folk i min omgivning - det om något är värt att fira!

Och detta med...

Med risk för inflation i paxandet. Skulle kunna tänka mig att bo här med.

Lite färg and then we're done!

Pax för detta!

Här ska vi bo! Om vi får bestämma vill säga. Jag omfamnar plasmattan, 70-talsstilen och pimpar med lite färg. Inflyttning augusti/september, blir perfa!

Please please please, säg att ingen annan fattar hur najsigt detta är!

Växbo i mitt hjärta

Jag älskar att vara i miljöer eller på platser där jag möter design, kulturarv och entreprenörskap i en fantastiskt mix. Så är det definitivt i Växbo och jag håller på att spricka av inspiration varje gång jag varit där.

Som nu. Henrik, jag och Klara har varit på utflykt, Edvin fick egentid hos farmor och farfar. Vi har besökt Växbo lin, Växbo krog, Växbo bageri och Växbo lada. Och jag har fortfarande lite hög puls. Blir som ett barn där som vill ha och ha och ha.

När jag har varit där vill jag både fylla mitt eget hem med design, ekologisk välsmakande mat, och flytta ut i nowhere, komma på en värdsmästarbra affärsidé och bli en superentreprenör - allt på samma gång.

En flicka får drömma. Alltid.

Men en sak är säker, jag vill att alla ska besöka Växbo!

Rim- och ramsångest

Gah! Är nyss hemkommen från BVCs föräldrautbildning eller grupp eller vad det nu heter.
Är helt matt. Dagens tema var rim och ramsor och det innebar besök på biblioteket och fyra mammor, fem barn och en ärtkäck bibliotikarie inknölade i ett minirum.

Båda barnen men framförallt Klara blev plötsligt panikblyg för alla nya ansikten och hyperventilerade/grinade i princip hela tiden.

Jag är helt klart inte tokbra på att vara social, verka interesserad och hantera griniga barn samtidigt.

Lyckades dock snappa upp fragmentarisk information som "viktigt viktigt viktigt att ni läser" "sjung för dom!" "gör några enklar ramsor" "hela språket grundas upp till fyra års ålder"...

Information som direkt triggade igång känslan av otillräckligthet och det dåliga samvetet. Jag läser inte. Jag kan inga ramsor. Jag har glömt alla sånger. Det värsta är att vi fått jättefina rim- och ramsböcker i present. Och bibblan, det är ju bara att gå dit och frossa.

Jaja... det är bara att lära sig, bara att göra. Men ge mig energi! Få mig att tycka att det är roligt. Slå med trollspöt och ta bort känslan av att det är ännu ett 2do. Ett måste. Ett borde. Ett gör det här annars är du en dålig mamma.

Oh well.

Sköna typer

Från en bubbla till en annan och tillbaks

Igår bjöd Brollan upp till Villafest total för att fira sin 30-årsdag.

Och på samma gång bjöd hon indirekt upp till stor gangreunion, kvalitetshäng, fuldans och Kalmarnostalgi. Det ville jag inte missa.

Så, efter omstrukturering i familjeplaneringen, en del pusslande och en del stress satte jag mig på tåget destination Enköping. Med andan i halsen occuperade jag tågtoaletten och drog på festsminket.

Sedan tid att tänka. Koppla bort. Njuta av att vara ensam. Att bara vara Karolina, inte mamma. Att förnimma tiden av ansvarslöshet. Att vara på väg. Mot fest, mingel, dans, intressanta disskussioner, inspirerande människor. Bästignar. Det kändes så oerhört härligt.

Fast pirret i magen steg nästan ännu mer när jag kände att jag faktiskt just då hade både och. Att jag var jag och på väg och allt. Men att jag, JAG, också har två fantastiska barn och sambo som kommer vänta på mig när jag kommer tillbaka. Vilken lyx!

Jag njöt av gårdagen. Jag behövde gårdagen. Jag behövde dansa sönder mig. Verkligen.

Men, det kändes väldigt fint att komma tillbaka till min nya hemstad och där mötas upp av de mina. Inbillar mig att de var glada att mamman var hemma igen.

Mycket bra

Det känns väldigt fint när långväga vänner kommer på besök. Carro lät inte avståndet Marsstrand - Gävle hindra henne, utan gjorde en blixtvisit fredag - lördag. Uppskattat!


Och igår, lördag, hittade jag en ny pärla i Gävle, Safhlor´s Trädgårdskök. Först in genom en fin handelsträdgård, och sedan välkommen in i en genomtänkt oas. Kommer bli återbesök.



Även denna dag har bjudit på lite lyxlir. Henrik och jag packade ner barnen i vagnen så fort de ätit frukost, och tog sikte på ett av stadens hotell för en hotellfrukost. Faktiskt ett väldigt bra föräldranöje - barnen sov, vi frossade i mat och läste morgontidningar vi inte har. När vi nått status proppmätt vaknade barnen och vi gick hem.






Emellan varven har vi fantiserat oss bort till en värld där vi har tid och pengar och helt enkelt kan slå till på ett mastodontprojekt som det här .

Vi måste flytta

Igår invigdes vagnen som sittvagn, dvs. jag tog bort liggliftarna. Barnen är nu betydligt mer exponerade för omvärlden och följakligen peakade igår antal tvillingkommentarer so far. Ramsan ifrån typ samtliga kommentatorer låter som följer:

”Åh, är det tvillingar”.
”Åh, det måste vara jobbigt!”.
”Åh, är det en av varje?!
”Åh, då har du gjort ditt!”

Jag borde ha vant mig vid det här laget. Fast jag häpnar fortfarande över tvillingintresset. Och jag förvånas över att det så tydligt verkar vara allas ideal att få två barn, ett av var sort. Men, framför allt stör jag mig på att det tydligen måste vara ”så jobbigt”!

Mitt standardsvar på den frasen är att det går bra, inte så jobbigt, jag har ju inget att jämföra med. Och så tror jag verkligen att det är. Man behöver bara fix och trixa lite. Jag tycker inte att det är så jobbigt. Barnen är inte jobbiga.

Det jobbiga i sammanhanget är trapporna. Det är trapporna som håller mig sömnlös. Det är trapporna som gör att mina biceps växer trots utebliven styrketräning. Det är trapporna som orsakar logistikproblem.

Trapporna består av 16 trappsteg från lägenhet till husentré (trappa 1), 4 trappsteg från husentré till trädgårdsgång (trappa 2), 10 trappsteg från trädgårdsgång till garage (trappa 3). I garaget står vagnen.

Hittills, när vi använt liftarna till barnvagnen, så har jag packat ner vardera barn i varsin lift. Sedan burit ner en lift, ställt den nedanför trappa 1, sprungit upp i ilfart och burit ner nästa lift. Därefter burit ner båda liftarna samtidigt till garaget.

Utan liftar, så vet jag inte hur jag ska göra. Kan endast bära ner ett barn åt gången nerför trappa 1. MacGyver-nerven i mig gnager, men hur jag än vänder och vrider på det, så kvarstår situationen där jag måste lämna något av barnen utan uppsikt medan jag förflyttar det andra.

Funderar på alternativ som att fortsätta använda liftarna under transporten mellan lägenhet och garage. Problemen med det är att det är en tidsfråga innan Edvin kryper ur liften, och att det börjar bli riktigt svintungt. Klurar även på att ta ett barn i en babybjörn, ta det andra under armen, och på så sätt kunna ta ner båda två nerför trappa 1. Kommer troligtvis använda mig av båda alternativ i brist på annat. Men det känns inte bra. Inte bra alls.

Det är jobbigt. Riktigt jobbigt. Fast det orkar jag inte förklara för kommentatorerna.

Dock, tror vi måste flytta.

Expect the unexpected

Ingen dag är sig lik. Så är det. Den viktigaste lärdomen som förälder är so far att aldrig säga alltid. Man kan inte räkna med något.

Men idag är planen att dagen ska erbjuda...
...ett återbesök hos frisören
...burkmatsmatlunch till barnen.
...premiär för oss att gå till BVCs "föräldragrupp".

Det borde väl funka, eller?

Sällskapsresanfrisyr

Vojne vojne. Jag känner hur den kryper på mig. Hårångesten. Vad har jag gjort?! Fattar inte hur jag kan drabbas av så fundamentala hjärnsläpp när jag låter en frisör sätta klorna i mitt hår.

Det var hög tid för en uppstyrning av håret, inte klippt mig sedan november. Hade dock ingen aning om vilken frisyr jag skulle frisera mig i, och det är alltid farligt. För då kan det spåra ur. I alla fall om man heter Karolina.

- Vad föreslår du?
- Jag föreslår lugg.
- Ja, då kör vi på lugg!

Så, nu sitter jag här med lugg. Har haft det förut, gillade det då. Men, hatar utsparningen av lugg och därför lovat mig själv att aldrig mer klippa lugg.

Tydligen måste jag göra revolt mot mig själv.

Henrik tyckte spontant att jag såg ut som en kändis när jag kom hem. En stund senare kom han på vem. "Hon i sällskapsresan".