söndag 31 januari 2010

Klara säger godnatt!



Och hon, brorsan, mamman och pappan tackar för en helg kantad av finbesök. Stockholm kom till oss i form av Marie, Joel och Linnea. Tack, fina ni! Just lovely!

För tre månader sedan och nu.

För tre månader sedan började det nya livet. För tre månader sedan föddes Klara och Edvin. För tre månader sedan upplevde vi dagar, där inget blev som vi tänkt oss, inte på något sätt.

Jag skulle bli igångsatt. Vi anlände till förlossningen klockan 8 på morgonen, men vi blev hemskickade igen. ”Det är fullt, vi ringer er i eftermiddag”. Klockan halv 3 ringer dom och vi installerar oss på rummet en halvtimme senare. Allt inleds med en CTG-kurva. ”Måste kolla hjärtljud innan vi sätter igång dig, det är rutin”. Henrik och jag lämnas ensamma. På en monitor ser vi kurvorna. Och vi känner att något inte stämmer. Tvilling två får lägre puls när jag får mini mini sammandragningar. Jag buffar instinktivt på magen.

Tiden går. Vet inte hur länge. Men, plötsligt kommer barnmorskan in med sammanbiten min. Strax kommer ännu en barnmorska in. De och börjar byta om på mig, sätta nålar, berättar egentligen inte varför. Jag hinner knappt ställa frågan förrän rummet är överbefolkat. Full action. Jag fattar inget. Frågar. Ok, jag ska bli snittad. Narkosläkaren ger information, ställer frågor. Jag försöker hålla mig lugn. Tar till den där profylaxandningen som jag övat på. Men jag skakar okontrollerat. Tittar på Henrik, han står alldeles för långt bort från mig. Ser att han får information av gynläkaren.

Andas. Och tänker att ok. Det är det här som gäller. Snitt. Bara att följa med. Andas.

Iväg snabbt. In på operation. Får ryggmärgsbedövning. Vart är Henrik? Så, nu sitter han hos mig. Han ser blek ut. Ska han svimma? Jag skakar men försöker vara lugn. Är inte rädd. Tänker på allt jag läst om snitt. Att man känner rörelse, men inte smärta. Och det känns precis just så. Hör ett barnskrik. Skönt, check. Ser inte barnet. Henrik följer med ut. Andas. Låter andra göra och tänka. Är ovetande. Märker att barn nummer två kommer ut. Hör inget. Det är tyst. Det är fel. Black out.

Henrik kommer tillbaks. Han bär en bebis. En fantastisk liten bebis. Jag tittar på näsan, ”vilken fin näsa” är min första kommentar. Hon läggs på mitt bröst. Men hur gick det med pojken? - Det tog med honom till en annan avdelning, han mådde inte så bra, säger Henrik.
Ok, han lever alltså. Han blir omhändertagen. Jag känner mig lugn.

Blir körd till uppvaket. Henrik och flickan går tillbaka till förlossningen. Jag fattar inte vad som har hänt. Tidsuppfattningen är borta. Rumsuppfattningen likaså. Nästa sak som händer är att jag blir körd till neonantalavdelningen. Familjen samlas. Men jag är fast i min säng. Och pojken i sin. Når honom inte. Kan inte ta i honom. Flickan läggs på mitt bröst. Ber Henrik fotografera honom, så jag får se hur han ser ut. Han är så klen. Smal, röd, bräcklig. Och han får hjälp att andas. Får information om hur han mår, men kan inte ta in. Fast de säger att han mår mycket bättre nu. Oförmögen att ställa frågor.

Vi lämnar vår pojk. Henrik, jag och vår flicka ska till BB. Allt känns overkligt. På BB försöker vi njuta njuta av vår fina flicka. Vi är lyckliga. Men samtidigt så oroliga. Splittrade. Återigen, tid och rum är försvinner.

Så kommer läkaren. Information. Uppfattar allt fragmentariskt. ”Han mår inte bra”. ”Vi misstänker hjärtfel”. ”Det kommer en hjärtläkare från Uppsala”. ”Helikopter eller ambulans”. ”Kommer tillbaka och informerar så fort vi vet mer”.

Hjärtfel? Fel? Det ska inte vara fel. Ordet fel ska inte finnas, inte denna dag när våra barn föds. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Läkaren kommer tillbaks. Återigen information. ”Kanske måste opereras”. ”Då får ni åka till Göteborg”. Läkaren går. Ok. Försöker greppa situationen. Intar robotläge. Blir problemlösare. …Göteborg... …Västkust… …Nästan hemmaplan. Det löser sig… Ringer föräldrar. Min tur att informerar. Det känns metalliskt. Jag är en maskin.

Henrik går mellan avdelningarna. Fram och tillbaka. Så hör jag helikoptersmatter utanför fönstret. Och jag förstår att hjärtläkaren anländer. Henrik åter hos mig. Vi pratar, ledsna. Vår pojk är sjuk. Misstänkt hjärtfel. Han ska åka bort från oss. Själv. ”Han kan väl få heta Edvin?”. Jag tittar på Henrik. Tänker att han känner som jag, vår pojk måste få en identitet, ett namn. ”Ja, han kan få heta Edvin”. Vi kramas och gråter.

Så kommer hjärtläkaren till oss. En cool Stefan Sauk typ som själv kört helikoptern. Han är förtroendeingivande, lugn, metodisk och rak. ”Det är troligtvis inget hjärtfel”. ”Men han är sjuk”. ”Han måste till Uppsala”. ”Behöver respirator”. ”Han kommer nog bli frisk”. Henrik går, ska vara med och säga hej då till Edvin. Jag hör återigen helikoptersmatter. Nu åker Edvin. Robotläget avtar. Nu känns det.

Henrik kommer tillbaks, han somnar. Natten är min och flickans. Trevande försök till att ta hand om en bebis. Försöker amma. Hon suger lite, somnar. Jag är en zoombie, full av adrenalin, smärtstillande och trötthet. Natten blir en dimma av matning, skrik, sömn…

Dagen därpå. Henrik tar bilen till Uppsala, flickan och jag ska åka ambulanstransport. Jag blir liten. Och nu kommer haveriet. Känslokaoset är fullkomligt. Sammanbrottet nära. Tar mig samman. Tar ansvar för min flicka. Vi ska ut och åka. Känner i ambulansen att flickan är en ”Klara”. Hoppas Henrik också känner det…

Framme i Uppsala. Installerar oss på BB. Jag är fast i sängen, men rullas ner till neonantalavdelningen. Dags att träffa Edvin och träffa Henrik. Jag har svårt att nå Edvin från sängen. Ligger och tittar på honom. Det är fullt med slangar. Rör i halsen. Ser att han är upprörd. Men han gråter tyst gråt pga respiratorn. Jag dör.

Upp till BB. Ta hand om Klara. Måste amma. Men, det går inte, hon tar inte, hon somnar. Om och om igen. Det visar sig att hon har låg temp. Och tydligen beror tröttheten på att hon är gul. Förstår att det är vanligt, men det känns som en katastrof just då. Fel på henne med. Hjälp!

Är ensam. Kan inte kommunicera med Henrik. Henrik är hos Edvin, han har honom på sitt bröst. Vet inget, vad händer? Får hjälp med Klara. Och blir samtidigt uppmärksammad på mitt eget tillstånd. Har ont, får smärtstillande. Hög på morfin försvinner tid och rum återigen.

Fram och tillbaka till Edvin. Och så äntligen, lördag. ”Vi vill att du provar att amma Edvin”. Det gör jag. En skör liten Edvin kommer till mig. Suger svagt. Får maten i sond istället. Men allt går åt rätt håll. De tar bort respiratorn på kvällen.

På söndagen blir vi flyttade till Gävle, neonantalavdelningen. Får ett familjerum för att vi äntligen ska kunna vara tillsammans. Ett litet rum, med blå väggar och små fönster. Ett sådant rum som vid alla andra tillfällen framkallar klaustrofobi. Men just där och då, så är det oviktigt. Det viktiga är att vi är tillsammans. Vi fyra. Alla vi i den nya lilla familjen.

Vi blev kvar på avdelningen i Gävle i fem dagar. Koman var total. Känslokaoset likaså. Sjukt barn, friskt barn, informationsflöde, viktmål, skratt, gråt, lycka, rädsla, oro, sömnbrist….

Edvins ”fel” var att han inte kunde syresätta sig själv. Hans blod började inte gå genom lungorna när han kom ut, utan fortsatte att transporteras genom en ventil i hjärtat, vilket det gör när barnet är i magen. Ventilen slår normalt igen när barnet tar sina första skrik, blodet börjar transporteras genom lungorna, och syresättningen fungerar. Han var alltså kvar i ”fosterstadiet” och han behövde behandling för att klara sig.

Jag har aldrig upplevt varje minut så totalt som under Klara och Edvins första vecka. Varje ögonblick fullt av känslor, intryck, kaos, dimma. Det blev en tuff start för oss. Men det gick bra. Det finns så oerhört många andra som upplevt värre scenarier. Det förstod och förstår, den rationella sidan hos oss. Fast känslor är inte rationella. De är bara stora och många i en situation som denna.

Det tog ett tag innan de bra dagarna blev fler än de dåliga. Det blev några fler sjukhusnätter innan vi kunde börja slappna av tillsammans med våra barn. Nu har det gått tre månader. Vi börjar lära känna Edvin och Klara. Allt börjar falla på plats. De är fortfarande gåtfulla små varelser, och vi gissar oss fram dagarna i ända. Men, det finns ett lugn mitt i all action.

Och nu vi är framme vid en milstolpe. Det är dags att komma ut ur vår barnpuppa. Henrik ska börja jobba. I morgon! Jag ska plocka fram mina multiskills och försöka behålla lugnet. Vi närmar oss den gamla verkligheten. Men det blir aldrig som förr. Det blir bara nya tag i det nya livet.

fredag 29 januari 2010

torsdag 28 januari 2010

Akut Stockholmsabstinens

Vännerna. Staden. Saknar.

onsdag 27 januari 2010

Lost in translation

Idag har varit en sån där dag då humöret åker berg-och-dalbana och hormonerna (skyller på dom) har levt rövare. En sån där dag då det faktum att jag är mamma känns förvirrande.

För alltså, jag är mamma, jag är så galet mycket mamma. Jag är tvåhundraprocent mamma. Jag har två fantastiska barn som jag älskar kopiöst. Två barn som jag försöker ta hand om och ge kärlek och trygghet så bra jag bara kan. Och det gör mig lycklig.

Men, det känns så oerhört konstigt att säga "mamma" om sig själv. Och det känns nästan ännu konstigare att höra andra säga att "det är Edvin och Klaras mamma". Min första impuls blir nästan att titta mig omkring i rummet och leta efter Edvin och Klaras mamma.

Idag har jag varit på mamma-träff. Och det var verkligen hur trevligt som helst. Skönt att socialisera lite. Men det faktum att jag har varit på just 'mamma-träff', känns så märklig. Då blir det ju liksom mamman Karolina som de ser och träffar. Det blir i egenskap av "mamma" som jag "marknadsför" mig själv.

Ni fattar. Identitetskrisen är påtaglig.

För jag känner mig inte så mammig. Hur nu mammor är? Jag vet inte. Jag har inget mammigt triumfkort att komma med. Jag har inget starkt mamma-CV. Jag har inte pluggat till mamma och fått fina stipendier och utmärkelser.

Jag längtar på många sätt efter djupa analytiska diskussioner och intellektuell utmaning. Jag längtar efter egensinniga kläder som inte är "amningsvänliga" och som framhäver midjan istället för att dölja den. Jag längtar efter att karriärista mig och prestera.

Samtidigt är hela huvudet fullt av barn barn barn. Det är barn twentyfour seven. Dessutom hör jag mig själv prata barn så fort jag öppnar munnen, så det är uppenbarligen jag själv som styr in hundra procent av alla samtal på just ämnet barn. Kan knappt komma på vad man pratar om när man inte pratar barn. Gah!

Jag vet inte varför, men ibland, och just idag, så kan det kännas lite jobbigt att vara vilsen i pannkakan. Men, min rationella sida sammanfattar det hela med att det är inte så konstigt att förvirringen finns där. Förvandlingen från ordförande i dödssingelklubben till tvåbarnsmor har ju gått galet fort.

Vet egenligen inte vad jag vill säga. Kanske bara att "det är mycket just nu". Att det är både fantastiskt och förvirrande, skrämmande och härligt att bli "mamma". Men, jag är övertygad om att jag kommer att landa i det så småning om. Landa i det nya livet där både mamman Karolina och Karolina får plats.

Och jag vet att jag är oerhört kär i mina barn!


Snökaoset är här

Och vad gör jag? Jo, jag promenerar med en tvillingvagn.

Svor jag? Eh, ja.

Varför? Därför att det är övningsdag idag = måste-klara-allt-själv-dag.

Hur känns det nu? Ett svettigt träningspass - check!

Belöning? Varm choklad.

tisdag 26 januari 2010

Edvin charmar brallorna av oss...

...med sin titt ut-lek!

1-0 till mig.

Det är studentstatus på ekonomin. Koka soppa på en spik, Kajsa Varg och allt det där. Så, vad gör jag? Jo jag tar sparpengarna och åker till IKEA. Inhandlar där en rätt ocharmig IKEA-byrå.

Varför? Därför att jag behöver O R D N I N G.

Krigar mot kaoset varje dag. Styr upp och trixar. Jag ska vinna. Punkt.

Rise and shine

Varför är jag så trött? Jag har ju faktiskt sovit nästan hela natten, både i natt och i går.

Barnen somnade vid 10 igår och jag somnade strax därpå. Men när Edvin vaknade för sitt vanliga nattmål kl 3, så var jag döende. Bönade och bad Henrik att han skulle ta matningen. Och jag måste låtit bra desperat, för han klev upp utan några större protester.

Så, jag fick sova vidare och blev inte väckt förräns vid 6 av Klara, som körde ett morgonmål i racerfart för att sedan somna om igen. Ytterligare en timmes sömn för mig, men sen var jag tvungen att ta hand om en högljudd och pratsjuk Edvin vid halv 8.

Natten har alltså mer eller mindre bjudit på en hel del sömn. Ganska sammanhängande sömn dessutom. Så, varför är jag så trött? Borde ju skämmas!

Aja. Nu ligger Klara och Edvin och jollrar och pratar så att det hörs i hela den 104 kvadrat stora lägenheten. Det är ju trots allt en väldigt härlig start på morgonen!

söndag 24 januari 2010

Välgörenhet

Vi har spenderat helgen i Söderhamn. Edvin och Klara har underhållits av farmor och farfar, och modern och fadern har fått små värdefulla micropauser. Tack!

Under en av dessa pauser for vi ut på secondhand turné i Söderhamn. Som alltid på jakt efter det ultimata fyndet. För Henriks handlade det främst om att hitta LP-skivor. Jag var mer openminded.

Det ultimata fyndet uteblev, men vi shoppade loss ändå. Kanske inte några livsnödvändiga grejjer för oss. Men, hela Erikshjälpens dagskassa gick till Haiti, så även om vi köpte lite för dyrt skrot, så kändes det väldigt värt och motiverat.

Väl hemma ville Klara göra slut på sin sista energi, så hon passade på att köra ett pass i gymmet. Behöver jag säga att jag åt godis?


Nu borsta tänderna och sova. Night!

Amning = Chokladsug?

Jag bara undrar. För jag känner mig lätt personlighetsförändrad i mitt förhållande till godis. Och det på två sätt: 1) Jag äter godis över huvud taget. De senaste åren har jag haft en superduperkaraktär som hållt mig borta från sockret. Nu - bortblåst. 2) Jag äter choklad.

Eller snarare mjölkchoklad. Mörk 7o procentig choklad har länge varit en favorit (förutom under graviditeten), men mjölkchoklad har aldrig aldrig aldrig hamnat i min godispåse. Det enda tillfälle jag möjligen konsumerat mjölkchoklad, och då helst schweizernöt, har varit när pappa bjudit på choklad i skidliften på skidsemestrarna.

Varför denna mjölkchokladsdiss? Jo därför att mjölkchoklad enligt mig har varit för "varm" och fet i sin smak och konsistens. Jag har fått sväljsvårigheter och slemproppar i halsen av mjölkchoklad. Ja, ni fattar, det har helt enkelt inte gillats av mig.

Men nu. Vad är det jag helst köper? Jo ljus/mellanbruna små godisar. Vad har hänt? Kan jag skylla på amningen? Behöver mina barn mjölkchoklad? Fattar nada. Men, jag tror det är dags för varningsklockorna att börja ringa. NU. För annars kommer mina barn bli sockerberoende och jag kommer expandera fritt i storlek så snart amningen är över.

Seså, ring klocka ring!

torsdag 21 januari 2010

Dancing the nights away

Henrik har införskaffat en bättre begagnad skivspelare. En väldigt stilig pryl enligt mig och jag välkomnar den till vårt hem. Henrik får med beröm godkännt för sitt förvärv.

Men med en skivspelare kommer också x-antal oklara LP-skivor. Vi har ju lite olika musiksmak Henrik och jag. Milt uttryckt. I Henriks nyinförskaffade skivsamling finns bla Elton John, Creedence, John Denver och Dire Straits. Musik som jag sedan länge klassat som "mamma och pappa musik", lite för coverbandsvänlig för att gillas av mig.

Fast jag måste erkänna att just denna musik får sig ett rejält lyft när det kantas av lite härligt knaster och analogt ljud. Och det känns väldigt fint att stänga av TVn, vända plattor och dansa bort kvällarna tillsammans, hela familjen.




Klara upptäcker...

...sina händer.

Edvin rullar





TIllfälle att fånga tillfället

Jag har egentligen verkligen inte tid. Idag är dagen då jag ska börja med förmiddagspromenader ist för eftermiddagswalks. Men, just nu, så råkar vårt internet fungera. OCh då måste jag ju fånga tillfället. För vår internetuppkoppling är extremt labil för tillfället. Är så frustrerad över detta att det är löjligt. Framför allt är det monsterfrustrerande att ha en enorm blogglust och inte kunna få ur sig den där tanken som finns just då eller då.

Well, nu ska jag följa min plan och slita mig ut tillsammans med pratpåsen Edvin och filosofen Klara.

Avslutar med några bilder från den senaste veckans finbesök a.k.a min härliga bror.



Krille spelar och sjunger för kidsen.


Krille säger hej då till Edvin.

lördag 16 januari 2010

Plötslig panikångest

Över att det är sant. Det som alla säger. Att "det går så fort".

Hjälp! Det känns som att jag redan har glömt bort hur små Edvin och Klara var. Hur det kändes att hålla dem då. Hur det lät när de skrek sitt tidiga skrik. Hur små och paketiga de var.

Och jag får panik över det faktum att jag ständigt tycks glömma bort att mina ögon inte fungerar som en kamera. Allt det jag ser förevigas inte. Alla ögonblick förblir just ögonblick, borta i nästa ögonblick.

Visst har vi fotat. Och filmat pyttelite. Men just nu känns det inte tillräckligt.

Tänk att modersångest kan komma ur så många källor. Just nu är det "minnesförlust" som är orsaken. Och oförmågan att forma ett hållbart försvarstal kring den bristande dokumentationen. Den utlösande faktorn var ett besök här.

Projekt uppstyrd dokumentation kommer att inledas snarast. Det är ett löfte till Edvin och Klara. Och kanske framför allt till mig.

torsdag 14 januari 2010

Träning pågår

Jag skulle kunna vara lite avis. Henrik inviger just nu sin nyinköpta längdskidutrustning tillsammans med min bror i härliga Hemlingbyspår. Jag har sjukdom i kroppen och är hemma tillsammans med två tidsinställda bomber. Hoppas att Edvin och Klara väljer att brisera i hungervrål först när hela personalstyrkan är på plats igen.

Men snart är Karolina + Edvin & Klara + ensam hemma dagar och nätter = verklighet. Så istället för att vara surmusig, väljer jag att se kvällens aktiviteter som ett träningspass även för mig. Startar i små doser helt enkelt.

Än så länge går det över förväntan. De sover och jag bloggar. Nästan för bra för att vara sant.

onsdag 13 januari 2010

Ofrivilligt frånkopplad

Vårt internet ligger nere. Sedan i torsdags. Det är lång tid. Alldeles för lång tid. Abstinensen har varit påtaglig. Inte för att jag hinner spendera speciellt mycket tid framför nätet these days. Men, det blir så oerhört tydligt hur livet på många sätt är uppbyggt kring internets varande. En tanke - lust att googla. Nej, just det. Vi behöver en byrå - kolla på blocket. Nej, just det. Har vi några pengar, kolla banken. Nej, just det. Finns jag? - kolla facebook. Nej, just det.

Som ni märker är jag just nu tillfälligt uppkopplad. Har nämligen eminent besök av min fina bror. Och det uppstod jubel och fanfarer när han plockade fram datorn med mobilt bredband. Fast i samma stund som jag fick möjlighet att kolla upp allt jag skulle kolla så gjorde den ofungerande hjärnan sig påminnd. Kommer inte ihåg. K a n i n t e t ä n k a l ä n g r e. Hjärnan, vart tog den vägen?

onsdag 6 januari 2010

Infrysta

Solen strålar. Det är klarblå himmel. Och det är massor med snö. Perfekta förutsättningar för utomhusaktivitet av bästa sorten. Men just nu visar termometern på - 20°C. När vi vaknade stod den på - 28°C. Det är kallt. För kallt. Så vi håller oss inomhus. Nöjer oss med att titta ut, värmer upp lägenheten med massor av värmeljus, leker och bara är. Fint det med.





(Ja, de har andra kläder än de randiga byxorna. Men, de är favoriter. Speciellt eftersom de är sparkisar, så fötterna hålls varma och sköna.)

måndag 4 januari 2010

"Föräldraledig"

Föräldraledig. Vem kom på det ordet? Det måste varit någon som absolut inte har barn, aldrig varit i närheten av barn, kanske eventuellt inte ens själv varit barn. Att kombinera ordet förälder och ledighet i ett och samma ord borde vara förenat med en stor fet dumstrut på huvudet.

För vilken förälder är egentligen ledig? Visst, dagarna spenderas inte längre på ett jobb. Men ledig? Icke. Snarare är man barnarbetande. Och vi snackar inte 8 timmars arbetsdagar här. Och no. Ännu värre förr i tiden, "mammaledig" - vilket hån.

En mer rättvisande term, i linje med försäkringskassans nuvarande terminologi, kanske skulle vara "vård av friskt barn" eller något.

söndag 3 januari 2010

Söndagshäng

Det känns som att vi mer eller mindre varit på resande fot de senaste två veckorna. Först julfirande södern, sedan pit stop i Gävle, följt av nyårsfirande i southport. Det har varit kantat av en hel del kvalitetshäng, men nu är det skönt att vara hemma i Gävlehemmet igen. Är sugen på lite vardag. Och det känns som att det är dags att försöka styra upp lite rutiner här. Helt i linje med "nytt år - nya löften". Får se hur det går...

Vi börjar i morgon. Idag har vi söndagshängt. Bara vi. Vi har promenerat, slappat i soffan, spelat och sjungt och dansat till SVTs koncert med Ane Brun. Mysigt.