onsdag 27 januari 2010

Lost in translation

Idag har varit en sån där dag då humöret åker berg-och-dalbana och hormonerna (skyller på dom) har levt rövare. En sån där dag då det faktum att jag är mamma känns förvirrande.

För alltså, jag är mamma, jag är så galet mycket mamma. Jag är tvåhundraprocent mamma. Jag har två fantastiska barn som jag älskar kopiöst. Två barn som jag försöker ta hand om och ge kärlek och trygghet så bra jag bara kan. Och det gör mig lycklig.

Men, det känns så oerhört konstigt att säga "mamma" om sig själv. Och det känns nästan ännu konstigare att höra andra säga att "det är Edvin och Klaras mamma". Min första impuls blir nästan att titta mig omkring i rummet och leta efter Edvin och Klaras mamma.

Idag har jag varit på mamma-träff. Och det var verkligen hur trevligt som helst. Skönt att socialisera lite. Men det faktum att jag har varit på just 'mamma-träff', känns så märklig. Då blir det ju liksom mamman Karolina som de ser och träffar. Det blir i egenskap av "mamma" som jag "marknadsför" mig själv.

Ni fattar. Identitetskrisen är påtaglig.

För jag känner mig inte så mammig. Hur nu mammor är? Jag vet inte. Jag har inget mammigt triumfkort att komma med. Jag har inget starkt mamma-CV. Jag har inte pluggat till mamma och fått fina stipendier och utmärkelser.

Jag längtar på många sätt efter djupa analytiska diskussioner och intellektuell utmaning. Jag längtar efter egensinniga kläder som inte är "amningsvänliga" och som framhäver midjan istället för att dölja den. Jag längtar efter att karriärista mig och prestera.

Samtidigt är hela huvudet fullt av barn barn barn. Det är barn twentyfour seven. Dessutom hör jag mig själv prata barn så fort jag öppnar munnen, så det är uppenbarligen jag själv som styr in hundra procent av alla samtal på just ämnet barn. Kan knappt komma på vad man pratar om när man inte pratar barn. Gah!

Jag vet inte varför, men ibland, och just idag, så kan det kännas lite jobbigt att vara vilsen i pannkakan. Men, min rationella sida sammanfattar det hela med att det är inte så konstigt att förvirringen finns där. Förvandlingen från ordförande i dödssingelklubben till tvåbarnsmor har ju gått galet fort.

Vet egenligen inte vad jag vill säga. Kanske bara att "det är mycket just nu". Att det är både fantastiskt och förvirrande, skrämmande och härligt att bli "mamma". Men, jag är övertygad om att jag kommer att landa i det så småning om. Landa i det nya livet där både mamman Karolina och Karolina får plats.

Och jag vet att jag är oerhört kär i mina barn!


6 kommentarer:

  1. Hög igenkänningsfaktor! Jag kan trösta med att du är tillbaka när de börjar bli runt åtta månader och uppåt. Jag pratar inte så mycket bebis längre och ser fram emot att börja jobba.

    SvaraRadera
  2. kan tipsa om denna tvillingblogg http://www.tvillingtur.blogspot.com/

    SvaraRadera
  3. Karolina, bra skrivet! Känner igen mig i allra högsta grad. Kan lugna dig med att känslo-stormar kommer o går, barnen o vardagen består. Och det är fantastiskt tryggt att veta tycker jag.

    Ta mammarollen med ro. Den infinner sig sakterligen. När jag ser tillbaka på min "mammaresa", inbillar jag mig att det var först när Axel börja förskolan, som jag börja känna mig "mamma på riktigt". Dock med vissa ålderskomplex. Mamma på 26, inte lika trovärdig som mamma på 36.

    Just go with tha flow! Och chilla lite, jag lovar jobba-jobba-hämta barn-slänga ihop mat-natta-upp o jobba igen-livet, det kommer inom sinom tid och är ingen våt dröm, tyvärr.
    /Carro.

    SvaraRadera
  4. Känner precis lika. Antar att man får vänja sig vid mammalivet succesivt. Jag kommer på mig själv med att kalla mig mamma framför barnen hela dagarna. Antar att det är ett sätt att själv verkligen förstå att man är just mamma. Det jag tycker är jobbigast just nu är att inte kunna trösta barnen ordentligt samtidigt på egen hand. Längtar tills dom är stadiga nog att ha båda i famnen samtidigt =)
    Kram på dig
    //Katarina

    SvaraRadera