lördag 16 januari 2010

Plötslig panikångest

Över att det är sant. Det som alla säger. Att "det går så fort".

Hjälp! Det känns som att jag redan har glömt bort hur små Edvin och Klara var. Hur det kändes att hålla dem då. Hur det lät när de skrek sitt tidiga skrik. Hur små och paketiga de var.

Och jag får panik över det faktum att jag ständigt tycks glömma bort att mina ögon inte fungerar som en kamera. Allt det jag ser förevigas inte. Alla ögonblick förblir just ögonblick, borta i nästa ögonblick.

Visst har vi fotat. Och filmat pyttelite. Men just nu känns det inte tillräckligt.

Tänk att modersångest kan komma ur så många källor. Just nu är det "minnesförlust" som är orsaken. Och oförmågan att forma ett hållbart försvarstal kring den bristande dokumentationen. Den utlösande faktorn var ett besök här.

Projekt uppstyrd dokumentation kommer att inledas snarast. Det är ett löfte till Edvin och Klara. Och kanske framför allt till mig.

1 kommentar:

  1. Karolina! Men du ta o skit i "varje-dag-foto"! Låter grymt mkt överkurs tycker jag. Satsa på att fota barnen varje månad, glimtar från vardagen, skriv ner, vad dom gör, gillar osv. Än så länge är dom så pass små att framstegen kanske inte är så mkt mer än att rulla runt, gripa, hasa sig fram, ja du vet... När dom blir större kommer ju språket, och då, DÅ måste du SKRIVA NER det dom säger! Första orden osv. Helt klart minnesvärt!

    Mitt bästa tips till dig, om du vill dokumentera bra är att framkalla foton, sätta in i album, kanske deras egna album? Skriva ner vad som hände just då, vad dom sa osv. Övergör inte. Det bör ju vara nåt i den stilen att du mäktar med projektet, nu o framöver. Och du, så fort du framkallat foton, sätt in i albumet på en gång, det blir liggandes annars.

    Lägg nu det dåliga samvetet på hatthyllan. You go mama! /Carro.

    SvaraRadera