För tre månader sedan och nu.

För tre månader sedan började det nya livet. För tre månader sedan föddes Klara och Edvin. För tre månader sedan upplevde vi dagar, där inget blev som vi tänkt oss, inte på något sätt.

Jag skulle bli igångsatt. Vi anlände till förlossningen klockan 8 på morgonen, men vi blev hemskickade igen. ”Det är fullt, vi ringer er i eftermiddag”. Klockan halv 3 ringer dom och vi installerar oss på rummet en halvtimme senare. Allt inleds med en CTG-kurva. ”Måste kolla hjärtljud innan vi sätter igång dig, det är rutin”. Henrik och jag lämnas ensamma. På en monitor ser vi kurvorna. Och vi känner att något inte stämmer. Tvilling två får lägre puls när jag får mini mini sammandragningar. Jag buffar instinktivt på magen.

Tiden går. Vet inte hur länge. Men, plötsligt kommer barnmorskan in med sammanbiten min. Strax kommer ännu en barnmorska in. De och börjar byta om på mig, sätta nålar, berättar egentligen inte varför. Jag hinner knappt ställa frågan förrän rummet är överbefolkat. Full action. Jag fattar inget. Frågar. Ok, jag ska bli snittad. Narkosläkaren ger information, ställer frågor. Jag försöker hålla mig lugn. Tar till den där profylaxandningen som jag övat på. Men jag skakar okontrollerat. Tittar på Henrik, han står alldeles för långt bort från mig. Ser att han får information av gynläkaren.

Andas. Och tänker att ok. Det är det här som gäller. Snitt. Bara att följa med. Andas.

Iväg snabbt. In på operation. Får ryggmärgsbedövning. Vart är Henrik? Så, nu sitter han hos mig. Han ser blek ut. Ska han svimma? Jag skakar men försöker vara lugn. Är inte rädd. Tänker på allt jag läst om snitt. Att man känner rörelse, men inte smärta. Och det känns precis just så. Hör ett barnskrik. Skönt, check. Ser inte barnet. Henrik följer med ut. Andas. Låter andra göra och tänka. Är ovetande. Märker att barn nummer två kommer ut. Hör inget. Det är tyst. Det är fel. Black out.

Henrik kommer tillbaks. Han bär en bebis. En fantastisk liten bebis. Jag tittar på näsan, ”vilken fin näsa” är min första kommentar. Hon läggs på mitt bröst. Men hur gick det med pojken? - Det tog med honom till en annan avdelning, han mådde inte så bra, säger Henrik.
Ok, han lever alltså. Han blir omhändertagen. Jag känner mig lugn.

Blir körd till uppvaket. Henrik och flickan går tillbaka till förlossningen. Jag fattar inte vad som har hänt. Tidsuppfattningen är borta. Rumsuppfattningen likaså. Nästa sak som händer är att jag blir körd till neonantalavdelningen. Familjen samlas. Men jag är fast i min säng. Och pojken i sin. Når honom inte. Kan inte ta i honom. Flickan läggs på mitt bröst. Ber Henrik fotografera honom, så jag får se hur han ser ut. Han är så klen. Smal, röd, bräcklig. Och han får hjälp att andas. Får information om hur han mår, men kan inte ta in. Fast de säger att han mår mycket bättre nu. Oförmögen att ställa frågor.

Vi lämnar vår pojk. Henrik, jag och vår flicka ska till BB. Allt känns overkligt. På BB försöker vi njuta njuta av vår fina flicka. Vi är lyckliga. Men samtidigt så oroliga. Splittrade. Återigen, tid och rum är försvinner.

Så kommer läkaren. Information. Uppfattar allt fragmentariskt. ”Han mår inte bra”. ”Vi misstänker hjärtfel”. ”Det kommer en hjärtläkare från Uppsala”. ”Helikopter eller ambulans”. ”Kommer tillbaka och informerar så fort vi vet mer”.

Hjärtfel? Fel? Det ska inte vara fel. Ordet fel ska inte finnas, inte denna dag när våra barn föds. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Läkaren kommer tillbaks. Återigen information. ”Kanske måste opereras”. ”Då får ni åka till Göteborg”. Läkaren går. Ok. Försöker greppa situationen. Intar robotläge. Blir problemlösare. …Göteborg... …Västkust… …Nästan hemmaplan. Det löser sig… Ringer föräldrar. Min tur att informerar. Det känns metalliskt. Jag är en maskin.

Henrik går mellan avdelningarna. Fram och tillbaka. Så hör jag helikoptersmatter utanför fönstret. Och jag förstår att hjärtläkaren anländer. Henrik åter hos mig. Vi pratar, ledsna. Vår pojk är sjuk. Misstänkt hjärtfel. Han ska åka bort från oss. Själv. ”Han kan väl få heta Edvin?”. Jag tittar på Henrik. Tänker att han känner som jag, vår pojk måste få en identitet, ett namn. ”Ja, han kan få heta Edvin”. Vi kramas och gråter.

Så kommer hjärtläkaren till oss. En cool Stefan Sauk typ som själv kört helikoptern. Han är förtroendeingivande, lugn, metodisk och rak. ”Det är troligtvis inget hjärtfel”. ”Men han är sjuk”. ”Han måste till Uppsala”. ”Behöver respirator”. ”Han kommer nog bli frisk”. Henrik går, ska vara med och säga hej då till Edvin. Jag hör återigen helikoptersmatter. Nu åker Edvin. Robotläget avtar. Nu känns det.

Henrik kommer tillbaks, han somnar. Natten är min och flickans. Trevande försök till att ta hand om en bebis. Försöker amma. Hon suger lite, somnar. Jag är en zoombie, full av adrenalin, smärtstillande och trötthet. Natten blir en dimma av matning, skrik, sömn…

Dagen därpå. Henrik tar bilen till Uppsala, flickan och jag ska åka ambulanstransport. Jag blir liten. Och nu kommer haveriet. Känslokaoset är fullkomligt. Sammanbrottet nära. Tar mig samman. Tar ansvar för min flicka. Vi ska ut och åka. Känner i ambulansen att flickan är en ”Klara”. Hoppas Henrik också känner det…

Framme i Uppsala. Installerar oss på BB. Jag är fast i sängen, men rullas ner till neonantalavdelningen. Dags att träffa Edvin och träffa Henrik. Jag har svårt att nå Edvin från sängen. Ligger och tittar på honom. Det är fullt med slangar. Rör i halsen. Ser att han är upprörd. Men han gråter tyst gråt pga respiratorn. Jag dör.

Upp till BB. Ta hand om Klara. Måste amma. Men, det går inte, hon tar inte, hon somnar. Om och om igen. Det visar sig att hon har låg temp. Och tydligen beror tröttheten på att hon är gul. Förstår att det är vanligt, men det känns som en katastrof just då. Fel på henne med. Hjälp!

Är ensam. Kan inte kommunicera med Henrik. Henrik är hos Edvin, han har honom på sitt bröst. Vet inget, vad händer? Får hjälp med Klara. Och blir samtidigt uppmärksammad på mitt eget tillstånd. Har ont, får smärtstillande. Hög på morfin försvinner tid och rum återigen.

Fram och tillbaka till Edvin. Och så äntligen, lördag. ”Vi vill att du provar att amma Edvin”. Det gör jag. En skör liten Edvin kommer till mig. Suger svagt. Får maten i sond istället. Men allt går åt rätt håll. De tar bort respiratorn på kvällen.

På söndagen blir vi flyttade till Gävle, neonantalavdelningen. Får ett familjerum för att vi äntligen ska kunna vara tillsammans. Ett litet rum, med blå väggar och små fönster. Ett sådant rum som vid alla andra tillfällen framkallar klaustrofobi. Men just där och då, så är det oviktigt. Det viktiga är att vi är tillsammans. Vi fyra. Alla vi i den nya lilla familjen.

Vi blev kvar på avdelningen i Gävle i fem dagar. Koman var total. Känslokaoset likaså. Sjukt barn, friskt barn, informationsflöde, viktmål, skratt, gråt, lycka, rädsla, oro, sömnbrist….

Edvins ”fel” var att han inte kunde syresätta sig själv. Hans blod började inte gå genom lungorna när han kom ut, utan fortsatte att transporteras genom en ventil i hjärtat, vilket det gör när barnet är i magen. Ventilen slår normalt igen när barnet tar sina första skrik, blodet börjar transporteras genom lungorna, och syresättningen fungerar. Han var alltså kvar i ”fosterstadiet” och han behövde behandling för att klara sig.

Jag har aldrig upplevt varje minut så totalt som under Klara och Edvins första vecka. Varje ögonblick fullt av känslor, intryck, kaos, dimma. Det blev en tuff start för oss. Men det gick bra. Det finns så oerhört många andra som upplevt värre scenarier. Det förstod och förstår, den rationella sidan hos oss. Fast känslor är inte rationella. De är bara stora och många i en situation som denna.

Det tog ett tag innan de bra dagarna blev fler än de dåliga. Det blev några fler sjukhusnätter innan vi kunde börja slappna av tillsammans med våra barn. Nu har det gått tre månader. Vi börjar lära känna Edvin och Klara. Allt börjar falla på plats. De är fortfarande gåtfulla små varelser, och vi gissar oss fram dagarna i ända. Men, det finns ett lugn mitt i all action.

Och nu vi är framme vid en milstolpe. Det är dags att komma ut ur vår barnpuppa. Henrik ska börja jobba. I morgon! Jag ska plocka fram mina multiskills och försöka behålla lugnet. Vi närmar oss den gamla verkligheten. Men det blir aldrig som förr. Det blir bara nya tag i det nya livet.