torsdag 14 oktober 2010

Ur sirapsträsket

Åh, jag känner äntligen hur min hjärna börjar tagga upp, komma igång, fungera.

Det har varit rätt illa rätt länge. Den där trögheten som inföll i samband med amningen har liksom aldrig släppt. Det apatiska, bortkopplade läget har blivit vardag. Och en källa till depression light.

För det känns lite lätt hopplöst när man skriver 2Do - lists i ett desperat försök att åstadkomma något. Och sedan ständigt glömmer att kolla på listan.

För att inte tala om den helt obefintliga slutledningsförmågan. Som att jag helt plötsligt en dag saknade en liten glasskål, den stod ju inte på sin plats i skåpet. Tittade i disken, inte där heller. Och därefter i minst 2 månader faktiskt frågat mig om vi inte har spöken i huset ändå/okända kleptomaner.

Samtidigt har jag haft en liten glasskål stående i skafferiet, fylld av nötter. Som jag dessutom smaskat dagligen i jakt på energi.

Igår kopplade hjärnan. Aha - samma skål, det är här den är!

Och hela veckan har jag kommit ihåg att göra grejer, både med och utan 2Do-list.
Som att ringa viktiga samtal till diverse hantverkare.

Peppar peppar, men jag tror jag är på väg tillbaka.

Thank god för huset!

3 kommentarer:

  1. Härlig känsla Karolina! Att saker blir av, bockas av, läggs bakom. Hoppas oxå för egen del, att min sirap i skallen snart lättar, vet inte, kanske bor den kvar för gott, oroar mig lite för det... Stor kram, Carro.

    SvaraRadera
  2. Ja... fast vi snackar verkligen steg 1 ur sirapen. Long way back till normalläge;)

    SvaraRadera