God Jul!

Önskar Edvin & Klara.
Och deras sönderrenoverade föräldrar som nu ger sig några dagars välförtjänt julledighet innan flytthetsen tar vid i mellandagarna...

Varm kram från oss alla till er alla!

Grattis morfar!

Önskar Edvin och Klara. Och deras mamma och pappa.
Vi tycker om dig. Du är fin!

Blir han sjuksköterska? Läkare?

Hela familjen har spenderat dagarna två på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Skönt nog fick vi spendera natten på "patienthotell" dvs vanligt hotell betalt av landstinget. Edvin skulle sövas och röntga öronen, samt göra hörselundersökningar i narkos.

Hu, gruvat mig för detta... Och jag har varit allt annat än balanserad under vistelsen. En del obearbetade känslor kring barn med slangar och rör och ynklighet och litenhet...

Men Edvin, han har stortrivts (Klara också) och varit på ett strålande humör hela tiden. Inte ens ett litet hungergnäll trots att han var tvungen att fasta från kl 04.00. fram till undersökningen 12.15.

Antar att miljöombyte med stort lekrum, massa spring i korridorerna och en vit rock gjorde sitt. Och kanske kände han att han hade en väldigt orolig mamma som han inte ville oroa i onödan. Eller så har han helt enkelt redan funnit sitt kall - ett yrke i en vit rock i sjukhusmiljö?

Tilläggas bör att vi ännu inte sett röntgenresultatet. Och att hörselundersökningen visade typ samma som tidigare, dvs. relativt bra hörsel i "basen" och ingen alls i "diskanten"(hör vokaler inte konsonanter, typ).

Ettåringar!

Vi har ettåringar i huset! Klara och Edvin, Hipp hipp hurra!
Och vilken fin dag vi har haft! Lugn, häng, vila, lek, favoriträtter, tårta och mys.

Fast det känns rätt galet, ett år. Ett år! Vart tog det vägen. Ett oerhört innehållrikt, extremt, fantastiskt, läskigt, berg-och-dalbane-aktigt, hisnande, storslaget år, fyllt av två nya liv. Föräldraskapet bjuder på den stora kärleken, och den stora rädslan.

Är oerhört obeskrivligt tacksam.

Och stolt.

Över barnen. Men, även över mig själv. Och över Henrik. Klapp klapp på axeln. Hurra för oss. Vi har fixat det första året. Utan instruktionsbok. Utan karta.

Ett år som familj. Fint.

Ofungerande mobil. Först panik, nu lättnad.

Igår kväll slutade min mobil plötsligt att fungera. Eller snarare displayen. Och en mobil utan display är mer eller mindre dödförklarad.

Det känns såklart inte lugnt.

Men den verkliga paniken har bestått i att jag inte backat upp alla foton och filmer, som jag borde ha packat upp för femtioelvamiljoner år sedan. Och då gäller det inte några random pictures. Nej, vi snackar de enda bilderna på Klara som nyfödd, på BB.

Var ju så att Henrik var med Edvin, och jag ensam med Klara. Så de där klassiska bilderna på de nyfödda små undren och deras slitna mödrar/fädrer blev liksom aldrig tagna för oss.

Förutom med min mobil.

Kris och panik.

Men det löste sig alldels nyss. Jag gjorde en desperat djupdykning i gömmorna, hittade en mojjäng för minneskort, och den stora lyckan infann sig när samtliga bilder uppenbarade sig på datorskärmen.

Phu!

Har fortfarande en ofungerande mongomobil. Men hey, det går ju att fixa ny. Until then så får jag kommunicera som man gjorde förr i tiden, och nuförtiden - utan mobil, men med facebook, mail, msn, skype och blogg...

Nu walk down the memory lane...

Det bara hände...

...helt plötsligt satte hon sig på den gröna mojjängen....



Av och på, om och om igen...

...under tiden befann sig Edvin i sin egen pilliga lilla värld...

Ur sirapsträsket

Åh, jag känner äntligen hur min hjärna börjar tagga upp, komma igång, fungera.

Det har varit rätt illa rätt länge. Den där trögheten som inföll i samband med amningen har liksom aldrig släppt. Det apatiska, bortkopplade läget har blivit vardag. Och en källa till depression light.

För det känns lite lätt hopplöst när man skriver 2Do - lists i ett desperat försök att åstadkomma något. Och sedan ständigt glömmer att kolla på listan.

För att inte tala om den helt obefintliga slutledningsförmågan. Som att jag helt plötsligt en dag saknade en liten glasskål, den stod ju inte på sin plats i skåpet. Tittade i disken, inte där heller. Och därefter i minst 2 månader faktiskt frågat mig om vi inte har spöken i huset ändå/okända kleptomaner.

Samtidigt har jag haft en liten glasskål stående i skafferiet, fylld av nötter. Som jag dessutom smaskat dagligen i jakt på energi.

Igår kopplade hjärnan. Aha - samma skål, det är här den är!

Och hela veckan har jag kommit ihåg att göra grejer, både med och utan 2Do-list.
Som att ringa viktiga samtal till diverse hantverkare.

Peppar peppar, men jag tror jag är på väg tillbaka.

Thank god för huset!

Kampen om en strumpbyxa

Tur för Klara att Edvin distraherades av teven...

Slit - Ett sätt att bygga muskler.

Har precis passerat 37 trappsteg, upp, in med ett barn i bärsele på ryggen, ett barn på höften, och tre matkassar i händerna. Allt pga griniga snoriga barn, som inte kan släppa sin mor ur sikte utan att få en grinattack av svårare art.

Thank god för huset.

Att få lämna, släppa, känna trygghet och längtan

Det är en fantastisk känsla att få lämna, släppa, känna trygghet och längtan.

Att veta att bästa pappan gör det bra, klarar det. Att uppleva sug efter de små kropparna, ljuden, lukten, leenden, uttrycken, utbytet.

Ett hej då, älskar er.

En kort resa, ett tillfälle att klä upp sig, en minglig afton, kära vänner, en tyst natt, en sovmorgon, en långfrukost, samtal, te och pannkakor.

Andrum. Tid att tänka klart tankar. Att inspireras. Hämta kraft. Perspektiv.

Och nu hemma igen. Hemma i Gävle.

Snart, hej! Jag älskar er.

Tjejklassikern del 2 - Tjejloppet

Plats: Lidingö
Uppdrag: Löpa 1 mil.
Bana: Uppför, nedför, uuuuuppför, neeedför, uppför, nedför, uuuuuuuuppför, nedför, etc.


Före:

My partner in crime, Mia. Laddade inför startskottet.
Höga på pasta, nötter, vatten och sliskig sportdryck.


Efter:


Utpumpade efter loppet. Nu högröda. Och nöjda.

Mission Completed.

Note to self: Det går att gå sig i form. Men, det räcker inte inför Tjejvasan...

Här blir det trädgårdsfest

I sinom tid.

Inte alltid som det ser ut

Man skulle kunna tro att jag har slutat blogga.

Men det har jag inte. Har bara tagit en oplanerad paus. Inte haft lust. Och unnat mig att inte göra något jag inte har lust för. Kan sammanfatta den senaste tidens vardag, med bajstramp och champagne (läs ups and downs).

Bajstrampet behöver vi inte orda om.

Mer intressant med källor till champagne.

Och störst av allt är husköpet!

Upp och ner, ner och upp...

Mer...

... har precis upptäckt att ytterligare ett plagg är borta. Denna gång en svart tub topp/klänning från American Apparel. När ska det sluta?!?

Fem minuter med Klara

Efterlyses!

Alltså, jag blir GAULEN! Har länge känt att min hjärna inte funkar. Närminnet är bortblåst och förvirringen högst närvarande. Har hur många exempel som helst på detta, men det senaste och mest frustrerande är att jag den senaste veckan börjat sakna plagg efter plagg efter plagg. Det är ett gäng kläder jag inte hittar!

Har precis finkammat och storstädat garderoben för att säkerställa att de saknade plaggen inte smugit sig in i någon konstig vrå. Men icke. Borta! Puts väck! Och det är stört irriterande!

Börjar undra om det kanske spökar? Om våra grannar är kleptomaner? Eller om jag misstagit en klädpåse för en blöjpåse och slängt den?

Minsta gemensamma nämnare för alla bortblåsta plagg, exklusive en älskad sjal som försvann efter en promenad i fredags, är att de varit med i semestesterpackningen. Således är det plagg jag faktiskt tycker mycket om och använder. Inte dyra plagg. Bara älskade plagg. Och följaktligen är det ännu mer irriterande att de är borta!

Följande is missing:

• Ljuslila halvlångt linne, Indiska
• Svart "löst" linne med tunna axelband och blombrodyr, HM
• Svart halvlångt "löst" linne, Vera
• Svart tight linne med tunna axelband, (glömt märket)
• Svart/vitrandigt linne, Indiska
• Gulrutiga shorts, HM
• Svarta korta leggings/"cykelbyxor", Gina Tricot
• Gråmelerade långa leggings, Åhlens
• Svarta leggings, HM
• Svart klänning i A-modell, HM

Någon som mot all förmodan sett något?

I´m desperate.

Regnet det bara öser ner...

Det regnar så som det snöade i vintras, med andra ord - det vräker ner!

Om man skulle spela in en regnscen i en film, så bjuder Gävle på idealiska förutsättningar en dag som denna. Och i ett vips blev det tok mycket höst.

Känns overkligt att helgen bjöd på strålande sol och värmeslagsframkallande temperatur och att vi i förrgår var på ljuvliga Rullsand.

Måste suga på sommaren lite till...

Det Klara gör ska Edvin också göra

Och vice versa. Än så länge håller de ihop... undrar hur länge det varar?

Ladugård Deluxe

Vi har ägnat oss åt härligheter i semesterfirarstil. Som att roadtrippa till Laholm via Marstrand och härliga familjen Hansson/Amlöv, följt av att under en vecka hänga i Bökeberg, styra upp Gammelhuset, bygga bar i Hönshuset och pimpa Ladugården. För att vecka två emigrera till stuga i Mellbystrand, heldagshänga med Anna, grillkvälla oss, bjudas på härlig båtutflykt, göra beachen, och sist men inte minst styra upp det som skulle avrunda vår västkustsession för denna gång - mitt 30 årskalas.

Det gick under namnet Ladugård Deluxe. Bökeberg var platsen. Mor var barn- och matansvarig, far grillmästare.

Vännerna kom, tälten riggades, låtlistorna styrdes upp. Och det var mingel, mingel och mingel. Också intogs Ladugården. Och det bjöds på mat. Och sittdans. Och fuldans. Sedan drog vi till baren i Hönshuset, doppade oss i badtunnan, svalkade oss i kräftdammen, drog åter på oss festutstyrseln och mingeldansade oss fram i natten.

Tack mor, far, övrig familj och alla helt fantastiska, underbara vänner som infann er i Bökeberg och gjorde festen precis så som jag önskade den!

Här följer ett utdrag ur arkivet!