Två månader

Eller nio veckor idag (läs 29/12). Det beror på hur man räknar. Men klart är att Edvin och Klara har blivit så stora nu, att vi talar om "när de var små" och "innan". Verkligheten är komplex these days. Varje dag blir vi lite rikare på erfarenheter, samtidigt famlar vi blint och försöker göra så rätt vi kan. Klart är i alla fall att de blir både längre och fetare, så helt fel gör vi inte.



Idag börjar även nedräkningen... Om en månad börjar Henrik jobba igen. Och på samma gång blir det dags för mig att plocka fram alla mina oanade superkrafter och MacGyver skills för då ska jag vara både mamma och pappa på heltid. Kan bli intressant. Väljer att se det som en utmaning.

För att ha en sportslig chans att klara av det, så har vi satt Klara i nappskola. Träning pågår. Edvin är redan bästa vän med nappen. Men även Klara måste lära sig att älska denna plastiga skrikfördröjare. I dagsläget är det handen som gäller och det känns inte som ett vinnande koncept. Känner mig lugnare vid tanken på att kunna ha nappen som vän och kollega i barnarbetet.

Får se om träningen ger resultat. Ställningen handen vs. nappen just nu: 1-1.

Tomten är inte far till alla barnen

Kanske inte ens kompis med barnen. Det verkar nästan så av bilden att döma. Men det blir nog bättring till nästa år. Edvin och Klara måste ju lära sig varför man ska vara snäll...

Destination Bökeberg

Vi tror vi hade flax. Det känns i alla fall så. Milen mellan Gävle - Bökeberg avverkades utan någon större dramatik. Ca 12 h tog det inklusive två finstopp och ett fulstopp.

Det var kör kör köööör medans de sover som gällde (tack Carro!). Och det var först när vi närmade oss Nyköping som pipen började. Lämpligt nog uppenbarades en rastplats just då.

En och en halv timme senare bar det vidare. Samma taktik. Kör bara kööör. Och så, när sovkoman släppte, så var vi ca 100 meter innan avfarten till Brahehus. Stopp. Mat. Bajs. Check.

En timme senare så drog vi vidare. Och körde fel. Paniken tilltog när vi märkte att vi var på väg mot Göteborg. Men, tur i oturen så hittade vi en alternativ väg och körde en mindre stor riksväg mot Halmstad.

Småland. Skog. Obygd. Och självklart begynnande skrikfest. Lösningen fick bli en p-plats i nowhere. Maten fick värmas på fläkten. Men även det gick bra.

Och sen var det tidernas kööööör. Vi bara körde och körde och körde. Genom skogar och små samhällen som alla slutade på -ryd typ.

Och tro det eller ej, det bar hela vägen fram. Den sista halvtimmen var det alla möjliga tricks i bilen för att hålla läget under kontroll, och väl framme så exploderade det.

Men, vi känner oss väldigt nöjda med resan. Över förväntan. Barnen får med beröm godkänd för sitt exemplariska beteende. Skönt att slippa känna tokpanik och ångest inför hemresan.

Idag har vi återhämtat oss. Landat. Samlat energi. Och hängt med finfolk. Helt underbart att äntligen få träffa min Anna och hennes Wilhelm. Allt inringat av massor med snö.

Nu ska jag sova. I morgon fm ska Henrik och jag till Ullared och svennebanana oss. Obs! Utan barn. Och dubbelObs! Det är Henriks förslag/krav. Inte mitt. Viktigt att notera.

Packning pågår - hit us with some tips!

Man skulle även kunna säga att multitasking is up. Allt för att försöka få med sig sitt pick och pack på det första stora äventyret - en 65 mil lång resa mot destination Bökeberg.

Avfärd sker någon gång måndag morgon. När bestämmer småcheferna. Men att vi ska åka har de potentiellt idiotiska föräldrarna bestämt. Tar vi oss vatten över huvudet? Det återstår att se.

Ett första steg för att ro projektet i hamn är att påbörja packningen redan idag. Packlistorna har konstruerats under veckan. Tvivlar dock på min förmåga att tänka på ALLT, så tips mottages tacksammast - vad ska vi tänka på/ta med oss för att göra resan till en så smärtfri upplevelse som möjligt för våra små troll?

Over and out

Hej mitt vinterland!

Ja se det snöar! Jubel och fanfarer! Äntligen!

Jag är glad och Henrik är lättad. Riktig vinter och snö var nämligen en väldigt viktig bidragande faktor till att Henrik lyckades sälja in Gävle som en plats att leva och bo på. Och då blir det ju lätt lite fiaskovarning när klimatet varit oroväckande västkustlikt lately.

Men nu är den här, snön! Och när den väl är här, så har den anlänt på ett allt annat än västkustlikt sätt. Det mjukstartade igårkväll och i morse var allt klätt i vitt. Underbart. Och jag gillar skarpt att vår hyresvärd var tvungen att plocka fram snöslungan för att gräva fram bilarna på parkeringen.

Ankomsten av vinterlandskapet firades med att premiärköra vagnen på vinterväglag. En långpromenad igenom stora drivor iklädd grova kängor. Svettades och njöt. Ser fram emot framtida vinterlekar med Klara och Edvin. Hoppas bara att de små barnen köper sin mors känsla för snö. Än så länge protesterar de i alla fall inte...

Tomt huvud och fulla bröst

Ja, det är ungefär så det känns just nu. Avslutar dagen med en apatisk stund framför datorn. Det slog mig precis att det är riktigt långa arbetsdagar nuförtiden. No walk in the park med två barn, det är säkert. Har svårt att ta in det lätt surrealistiska i att Henrik och jag nu har två barn och det finns ingen pausknapp. Det är det här som gäller. Ett hundra procent och alltid. Dygnet runt.

Och det gäller att passa på. Passa på passa på passa på. Hela tiden.

Passa på att njuta av nuet. Passa på att städa undan. Passa på att stimulera barn. Passa på att äta. Passa på att tänka på framtiden. Passa på att sova. Passa på att komma ut på promenad medans det fortfarande är ljust. Passa på att höra av sig till nära och kära. Phu!

Just nu passar jag på att blogga, fast jag borde att passa på att fånga en stunds vila innan Edvin och Klara vaknar för sitt första nattmål. Och snart måste jag avsluta bloggandet för jag måste passa på att pumpa innan brösten sprängs...

Och appropå bröst. Únder graviditeten kände jag på många sätt att jag lånat ut min kropp. Att jag stod utom kontroll kring vad som händer i den och hur den betedde sig, vilka behov den hade. Trodde att jag skulle få tillbaka kontrollen när barnen väl kommit ut. Men not yet. Inte helt i alla fall. Näe, nu är det brösten och jag. Det är barnen och brösten bestämmer om jag ska få sova en hel natt eller ej. Och som natten till idag exempelvis, när Klara och Edvin faktiskt, otroligt nog, bestämde sig för att sova mellan 01 och 06, ja då väckte brösten mig vid 04 och ville ha uppmärksamhet. Surt tycker jag. Men, jag får väl försöka vara kompis med dem ett tag till. Acceptera att de styr. Och de ger ju faktiskt mat till mina barn, vilket är rätt fint egentligen.

Men sen, sen vill jag att kroppen ska vara min min min. Och då ska jag passa på att träna när det blir tillfälle att passa på...

Igår hände följande:

• Klara vände sig för första gången. Mage till rygg. Vet inte om det är tidigt eller sent eller vad, eftersom jag inte hunnit öppna en endaste bok om barns utveckling sedan the big plopp. Edvin låg och pustade och frustade på mage han med, men det resulterade inte i ryggläge.
  
• Både Henrik och jag blev nerbajsade. Av varsitt barn, vid olika tillfällen. Vi misstänker dock en konspiration.


• Henrik blev pappa. På pappret. Så nu är han dubbelpappa i dubbel bemärkelse.


• Jag var monstertrött. Henrik drog därmed slutsatsen att hormonet som ska göra ammande kvinnor piggare inte funkar på mig.

Full action med andra ord. Emellan varven har det sett ut så här:

Fin finare finast...

...Alex!

Familjen Sandström/Pehrsson loves you! Du har uträttat hjältedåd denna helg! Dina supernannyskills är ovärderliga. Hela helgen har varit ett enda stort fint lysande ögonblick!

Edvin och Klara, den utvilade mamman (tack vare Alex nattskiftsinsats) och den trötta pappan (due to 30-års kalajs) säger Tack!

Fest i dagarna tre

Yepps. Det har varit livat här lately. Festligt värre. Och inte vilken fest som helst, nej skrikfest. Edvin och Klara har varit festfixare och vi har stått högst upp på vip-listan.

Oklart vad som firats, men magont kan vara en anledning. Missförstående föräldrar kan vara en annan.

Hur som helst, idag har partyt dött ut en aning (vågar knappt skriva det... afraid to jinx it). Mer efterfest stämning. Och det är faktiskt rätt skönt. Fester i all ära, men skrikfestande tar på krafterna...

Party animals...