Ja, det är ungefär så det känns just nu. Avslutar dagen med en apatisk stund framför datorn. Det slog mig precis att det är riktigt långa arbetsdagar nuförtiden. No walk in the park med två barn, det är säkert. Har svårt att ta in det lätt surrealistiska i att Henrik och jag nu har två barn och det finns ingen pausknapp. Det är det här som gäller. Ett hundra procent och alltid. Dygnet runt.
Och det gäller att passa på. Passa på passa på passa på. Hela tiden.
Passa på att njuta av nuet. Passa på att städa undan. Passa på att stimulera barn. Passa på att äta. Passa på att tänka på framtiden. Passa på att sova. Passa på att komma ut på promenad medans det fortfarande är ljust. Passa på att höra av sig till nära och kära. Phu!
Just nu passar jag på att blogga, fast jag borde att passa på att fånga en stunds vila innan Edvin och Klara vaknar för sitt första nattmål. Och snart måste jag avsluta bloggandet för jag måste passa på att pumpa innan brösten sprängs...
Och appropå bröst. Únder graviditeten kände jag på många sätt att jag lånat ut min kropp. Att jag stod utom kontroll kring vad som händer i den och hur den betedde sig, vilka behov den hade. Trodde att jag skulle få tillbaka kontrollen när barnen väl kommit ut. Men not yet. Inte helt i alla fall. Näe, nu är det brösten och jag. Det är barnen och brösten bestämmer om jag ska få sova en hel natt eller ej. Och som natten till idag exempelvis, när Klara och Edvin faktiskt, otroligt nog, bestämde sig för att sova mellan 01 och 06, ja då väckte brösten mig vid 04 och ville ha uppmärksamhet. Surt tycker jag. Men, jag får väl försöka vara kompis med dem ett tag till. Acceptera att de styr. Och de ger ju faktiskt mat till mina barn, vilket är rätt fint egentligen.
Men sen, sen vill jag att kroppen ska vara min min min. Och då ska jag passa på att träna när det blir tillfälle att passa på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår känslan ang brösten.. Och resten med iofs, även om vi bara har hälften så många =) Men du, det blir bättre, de kommer att sova längre och brösten ställer in sig. Så kommer det perioder när det går tillbaka och blir lite sämre, men efter dem är det ännu bättre, för då är det nåt inom de små som har utvecklats, lovar! Och det är underbart att se! =)
SvaraRaderaKänns det inte helt sjukt att säga det? "mina barn"? Du är en MAMMA. sjukt.
SvaraRaderaVad go du är! Vad glad jag blev av din kommentar! Ja, tycker absolut att vi ska gå en sväng i veckan! Hoppas ni hade det bra i Söderhamn i helgen! =) Vi åker upp på torsdag kväll. Kramar!
SvaraRaderaKarolina! You nailed it good! Alltså huvudet på spiken. Livet blir aldrig sig likt igen. Och "passa på"-känslan hänger med rätt länge. Axel 4 o Alice 1 har gjort mig till en super-duper-prioriterings-super-duper-mamma. Om jag var organiserad o förutseende innan barn, är jag tusen gånger värre nu för tiden. På gott o ont. Du kommer lära dig så mkt om dig själv under den här resan. Och jag lovar det är tufft, men ack så värt varenda sekund. STOR KRAM till dig, super-duper-hjälte-morsan! Du gör en skitbra jobb! /Carolina.
SvaraRadera