I natt klockan 04.30.

Spjälsängen bubblar av klarvakna bebisar. Jag sliter mitt hår. Försöker stoppa in nappar, men får leenden och bensprattel tillbaka. Tänker att Nej! Inte nu. Nu är sovtid. Inte vakentid. Inte lektid.

Och sen tänker jag...hmm... dem är ju glada och tysta... Ingen större nöd med andra ord. Och blixtsnabbt väljer jag strategi ignorera mera, aka rädda mammans nattsömn. Så jag lägger tillbaka mig själv i sängen och hoppas på ett under. Med en touch av dåligt samvete håller jag tummarna för no gnäll, no skrik och självsövande kids.

Vad händer? Jag somnar. Och vaknar kl 07.30. Även då bubblar sängen av klarvakna bebisar. Hoppas och tror att de sovit lite under tiden. Fast jag vet inte. Finns kanske anledning att misstänka någon form av insomnia. För just nu är de inte fullt så klarvakna...