Så kul var det inte...

Henrik är en idiot. Han har nämligen ägnat lite för lång tid åt att skratta sönder sig åt följande scenario:

Vi är på väg hem i bilen från BVC. Det pågår snöröjning och borttagning av vallar utmed vår väg, som råkar vara en vältrafikerad lokal slinga.

När vi kommer fram till vårt hus uppmärksammar vi att själva borttagningen av vallar framkallat nya vallar. Och vi spottar och fräser i bilen när vi upptäcker att snöröjarna inte gjort hål i vallarna för infarten.

Henrik kör bilen och jag ser inget annat alternativ än att mer eller mindre hoppa av i farten med mission fixa ett hål i vallen. In på gården. Hugger tag i en spade av sämre kvalitet, dvs. plast. Springer därefter åter upp till själva infarten och tar sats.

Det är som att hugga i betong. Ett spadtag syns inte. Jag som hade tänkt att den ca tre meter breda infarten bara skulle kräva ett eller annat spadtag, sen skulle det vara snöfritt. Och jag känner förnedringen av alla blickar från passagerare i bilar som sniglar sig förbi. Fortsätter att kämpa, tänker att det här kommer att ta tid. Oerhört lång tid. Men vad gör man inte.

Så märker jag att någon ropar på mig. Tittar upp, då är det en snöröjningsfarbror som ropar från sin stora feta maskin att ”de kommer och gör hål i vallen alldeles strax”. Jag är ond, viftar med min stackars plastschyffel och fräser tillbaka att ”vi ska ju in här”. Tänker att så får jag göra för jag är en tvåbarnsmorsa som inte sovit alls mycket i natt, och som dessutom är hungrig.

Men sen ger jag upp. De kommer och gör hål i vallen inom två minuter. Henrik kommer med bilen, kör ner, parkerat kliver ur, tittar på spaden och startar hånskrattet.

Jag tyckte inte att det var fullt så kul. Hade lust att stampa på hans nyinköpta hamburgare. Försökte ju bara göra en McGyver insats i stålmorsetappning. Kan inte hjälpa att jag inte är van att hantera snö.

Bajskorvsvallar.