Well. Det är såklart bra att slippa få ett tak i huvudet medans man gympar sig högröd i ansiktet. Men, när jag möttes av låsta dörrar och en ful lapp; ”stängt pga stora snömängder på taken”, blev jag ändå sur på ett pensionärspekpinneaktigt vis.
För det var inte ett friskispass i mängden. Nej, det var ett friskispass som jag äntligen lyckats släpa iväg mig till, efter månaders uppehåll. Ett friskispass mot förfallet. Ett friskispass som skulle bli starskottet till en uppstyrd träningsrutin.
Och kanske framför allt ett stycke egen tid.
Aldrig att jag ger mig i det läget. Tänker inte förlora mot snön. Jag skulle ha min egen tid. Drog ut och sprang istället. En inte så lång runda, en rätt så långsam tid. Fast om man räknar in hur mycket jag halkade på varje steg, så kanske ”tvåsteg fram, ett steg bak”-matematiken gör att jag trots allt fick mig ett rejält träningspass?
Hur som, det vore fint om jag faktiskt lyckades upprätta en stående mammapaus på söndagar. Gärna med inslag av träning.
I so need it.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jeej, go Karolina! =) Bra jobbat!
SvaraRaderaDen bästa träningen är den som blir av, så bättre med ett kort springpass än inget.
SvaraRadera